Nostalgiångest

Att lyfta sina vingar och flyga iväg är något vi alla måste göra någon gång i livet. För ett tag sedan var det ganska långt borta i min värld. Jag stod mellan hallen och dörrkarmen ut till den store vilda världen men jag vände klacken och gick in igen. Jag var inte redo. Inte någonstans. Att mista en nära familjemedlem och inte veta vad man vill med sitt liv tar hårt på hela kroppen. Men som den gamla klyschan lyder så läker tiden alla sår och nu är det dags snart, och det är så fruktansvärt läskigt. Min hjärna svämmar över av konstiga nostalgi-ångest tankar.
 
Jag är född och uppvuxen i Falun, vilket är en sjukt liten stad, men tillräckligt stort för att utmärka sig på Sverigekartan. Jag har alltid bott i samma hus och nästan alltid i samma rum... tills för 2 år sedan. Då flyttade jag till rummet mitt emot. Bara det var jobbigt. Allt blev så fel. Varje morgon i flera veckor undrade jag vart jag var när jag vaknade. Egentligen vet jag inte vad som är jobbigt. Men jag tror det mest är allt som har funnits, finns och har hänt i detta hus, inte det som är

Jag minns så väl när jag, min bror och kusin sprang runt och lekte tjuv och polis i mormor och morfars område. 
Jag minns så väl alla jular hos mormor och morfar. Det är nog just den delen som är den starkaste delen. Att först skiljas från en av två personer som har betytt väldigt mycket för mig i alla år och sedan även skiljas med allt som följer med dem. Det bästa är att allt finns kvar...men inte för evigt!
 

Ibland kan jag gå långa promenader, bara för att få ta del av den där känslan igen. Känslan att det har hänt något där, som har betytt något för min uppväxt.
 
Ja, jag är jävligt nostalgisk av mig, det måste jag gå medge. Men vad fan, jag är 20 år, och jag har en hel värld som väntar på mig där ute. Notis till mig själv: go out there and do something remarkable.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback