Fjollträsk


 
 
 

Världens längsta inlägg

Visst drömmer vi alla om att bara åka iväg någon gång. Innan jag åkte till Sydamerika var jag så trött på det mesta som Sverige hade att erbjuda. Allt jag ville var att åka bort ett tag, för att sedan komma hem och kanske..kanske..kaaaaanske uppskatta en sak mer. Destinationen var ett spännande beslut för mig, då jag först och främst skulle få spendera 5 veckor med min bästa vän. Men jag såg det även som en sjukt bra möjlighet att utmana mig själv. Inte vet jag, men jag tror inte det är så vanligt att en 20-årig brutta från Falun sätter sig på ett plan alldeles själv till Sydamerika med 2 mellanlandningar och ett flygplatsbyte i London. Det var lite som att hoppa fallskärm, utmana ödet. 

Att äntligen landa i Paraguay var en mäktig känsla. Att kunna säga att; DETTA har jag gjort, ALLDELES själv. Och att mötas av sin bästa vän på flygplatsen efter 30h alldeles ensam och i brist på socialt umgänge, det var också en otroligt mäktig känsla. Visst, vi har levt loppan i den grekiska övärlden tillsammans. Men att mötas så långt ifrån allt annat, det var sjukt.

Jag hade egentligen ingen aning om vad för väder som väntade mig. Sydamerika för mig har ju alltid varit varmt. Otroligt varmt. Torsten hade sagt åt mig att det skulle vara kallt, typ 25 grader. Det var ju väldigt kallt. brr.. så kallt så att paraguanerna gick runt i inkamössor och dunjackor. Själva gick vi runt i bikini och blev kanske lite uttittade, men vi tittade ju lika mycket på dem.

Mentaliteten var sjukt annorlunda. Det är med vegetarism existerar inte. Eller den gör, men de vet inte vad den innebär. Ber man om en vegetarisk hamburgare på Mc'D får man bröd med ketchup och i bästa fall ett salladsblad.

Sedan är jag och Torsten ganska häftiga i käften och pratar om det mesta när vi kan och ingen fattar vad vi säger. I vissa fall blev det nästan farligt. Att kunna kommentera killens tår, som står 5cm ifrån oss, eller skratta åt tantens enorma finne. Nej men, vad som helst. man blir van. så van och tillslut glömmer man att det kan finnas de som förstår. Kul men farligt.

Jag råkade ut för två allergichocker under min resa, vilket resulterade i att jag blev inlagd några dagar innan jag skulle resa hem. Ingen visste egentligen varför jag var kvar så länge, inte ens läkarna själva. Jag fick mig i alla fall en saftig räkning vid min hemgång.

Det uppstod ju även en del kommunikationsproblem bland sjukhuspersonalen och mig då det enda jag kan säga på spanska är una cerveza grande por favor (en stor stark öl tack) och de enda de kunde säga på engelska var do you want to peek (do you want to pee), Men jag hade ju med mig min tolk (Torsten) så det var ju hur bra som helst. En gång hade läkaren precis varit in och pratat med mig och Torsten. När han hade gått skulle Torsten och hennes mamma gå iväg en sväng. Det gick ju bra, för ingen skulle väl komma in till mig på länge. 5 minuter senare knackar det på dörren och det ramlar in en fet medelålderns kvinnlig läkare med 2 läkarstudenter. de börjar såklart snacka med mig och jag förstår såklart ingenting. jag upprepar "no habla espanol" och de bara ler mot mig. det dröjer inte mer än 2 minuter till och hela salen kryllar av sjuksköterskor och gud vet vad. ni förstår, när man ska byta en dropppåse i paraguay måste man vara 67 stycken så där satt jag själv i min sjukhussäng, hög på mediciner, förvirrad och ja... fattade ingenting.
 
Det enda jag fick var dropp och massa sprutor och läkaren som skulle skriva ut mig kom inte på hela dagen. Efter 40h i ett paraguanskt baptistiskt sjukhusrum började jag och Torsten klättra på väggarna. Vi blev typ galna. Och där var jag stuck med min jävla droppställning. Fängslad. Till slut kom en annan läkare in i rummet, pratade med oss i tre sekunder sedan fick vi åka hem. 
 
Men på 35 dagar hann vi med så himla mycket. Utöver sjukhusbesök och andra otrevlighetes hann vi ju med så mycket annat. Vi hamnade på en bondefest i Paraibuna utanför Sao Paulo. Levde livet i Rio. Hängde på Ipanemastranden hela dagarna.  
 
Hemresan var väl mer eller mindra lyckad eller olyckad. Jag flög från Asuncion till Miami och skulle ha ca 5h på mig, vilket är gott om tid tänkte jag. 30 min innan planet ska landa ropar dom ut att det är storm på Miami international så vi kunde inte landa där, utan vi cirkulerade runt i luften ett tag innan de bestämde sig för att åka till andra sidan kusten, vilket tog ett tag. Klockan gick. Där fick vi sitta och vänta på landningsbanan i två timmar, då 7 andra plan skulle lyfta före oss. Jag hade missat mitt plan till London för längesen. Väl på flygplatsen gick jag och de 48778 andra som också hade missat sitt anslutningsflyg till info och där berättade hhon att nästa plan gick dagen efter på eftermiddagen, dock via berlin. så jag skulle få sova kvar på miami hilton. Alltså, jag drömde ju redan på ditvägen att få stanna i miami, men kanske inte på det här viset..
 
Well, väl framme på hotellet kommer jag in där med min backpackerrygga och två andra väskor, genomsvettig. Mjukisbyxor och hela köret. Folk går runt i aftonklänningar och jag får ett rum på 8 våningen. En svit med två dubbelsängar. Sweet. 

Planet från Miami till Berlin var försenat två timmar så jag missade anslutningsflyget till sthlm. grattis till mig som vann 6h på världens tråkigaste flygplats. det sjukaste var att jag kände mig så hemma, fastän jag var så långt borta. att bara se en skog utanför flygplatsen, inandas europeisk luft. det var något speciellt med det. Och det bästa med allt var att det var svenskar överallt. Underbart.
 
Home sweet home. 
 
 
 

Southamerica

Tänk va, dä finns någe mer bortom dalarna. Tänk va jordän är stor.

Nä, ja ba skoja. Eller nej. Fast jo, det är sant. Men nu är jag äntligen i Sydamerika. I en annan del av världen. Ganska coolt ändå. Tre flygplatser, tre flygplan, flygplatsbyten, tre tåg och 30 timmar senare var jag framme. All by myself. Ganska stolt är jag allt. Det började dock krångla på Arlanda ca en timme innan check-in stängde. Då skulle jag tydligen ansöka om ett amerikanskt visum eftersom att jag skulle mellanlanda i Miami. Awesome. Det löste sig och efter det gick allt sjukt bra. Helt otroligt. När jag kom fram till Miami fick jag stå i en hejdundrans lång och svettig immigrants-kö på två timmar. Men det gick bra och jag blev godkänd. Det enda som var, det var att han tyckte jag såg svimfärdig ut så han bad mig hinka lite vatten. So I did. Nej men ärligt, jag var jättenervös, trött, svettig, uttorkad. Tur att han var så omtänksam.
 
Just nu är hjärnan är i något slags tillstånd. Typ. Den ligger några timmar före, vilket betyder att man redan börjar gäspa klockan 3 och går och lägger sig klockan 9. Det bor en pensionär i alla.

Det är fruktansvärt underbart här. Inte för varmt, inte för kallt. Typ alldeles lagom. Kontrasterna är stora gentemot Sverige. Allt är typ inmurat. Alltifrån skolor och hus till parker.

Idag var vi ute och gick i en park som heter Nu Guazu. Vi hittade ett kinesiskt tempel mitt i allt. I sydamerika, ganska ovanligt. Väldigt fint.

Well, jag lever och mår bra. Lever loppan och så vidare. Här kommer en drös instagrampicz tillsvidare..
 

Eget läppbalsam

Att hålla sig uppdaterad är inte min starka sida. Jag drar till Sydamerika om lite mindre än en vecka så jag har så sjukt mycket att stå i. Fast ändå inte. Att packa känns lite för tidigt. Det jobbiga är nog den sjuka resfebern.

Mitt i all kaos kom jag fram till att jag skulle göra eget läppbalsam och tro det eller ej, men resultatet blev grymt och det bästa är att man vet vad som är i. Heelt utan parabener, paraffin, silikoner och allt som inte är bra för kroppen. Helt naturligt. Typ hur bra som helst! 

Recept på det hittar ni här.
 
 
 

Blue Valentin

Igår såg jag världens bästa film. Jag är rätt efter och kräsen gällande filmer. Det mesta handlar om att jag inte är uppmärksam, men det handlar även om att jag hatar när det finns en viss hyperi kring en film eller en serie och det resulterar i att man flera år efter kommer på att man inte har sett filmen eller serien än. Men igår såg jag i alla fall Blue Valentin.. med Ryan Gosling... såklart...den snyggingen! Damn, se den om ni inte har sett den! Fin film.

When Lellah-is-blue turned twenty

En fin vän fyllde år för typ 2 veckor sedan. Jag lovade ju att lägga upp några bilder, fast på ansiktsboken. Men nu hamnade de på bloggen istället. Så ja.. vad säger man? Bättre sent än aldrig?

Födelsedagsbarnet.

Världens finaste och blåaste tårta. 
 

Photodoor