Det här är ditt liv
Jag tycker att man borde göra det man älskar och göra det ofta. Utan tvivel och tvek. Vill du göra något - just do it. Bry dig inte om vad andra tycker, gör det bara. Vill du be om råd - just do it, men låt dig inte påverkas. Om du inte tycker om något du gör – förändra det. Till det bättre. Eller sämre. Nöj dig inte med något du inte är nöjd med. Det är aldrig för sent att förändra. Om du inte tycker om ditt jobb – sluta. Det är aldrig för sent. Och tid. Om du inte har gott om tid, sluta kolla på tv eller sluta gör det du inte tycker om. Om du letar efter ditt livs kärlek - sluta med det. Han eller hon kommer vänta på dig tills du börjar göra saker du älskar att göra. Sluta analysera ditt liv, alla känslor du har är värdefulla måste accepteras som de är. När du äter: uppskatta varje liten bit. Öppna ditt sinne, armar, och hjärta, till nya saker och människor. Vi är unika i våra olikheter. Fråga personerna bredvid vad deras passion är, och dela dina drömmar med dem.
Res ofta. Att gå vilse kommer hjälpa dig att hitta dig själv. Vissa möjligheter kommer bara en gång - fånga dem. Memorera. Ta vara på. Livet handlar om människorna du möter, och sakerna du skapar med dem. Så börja skapa. Livet är din dröm. Och din passion. Ta vara på det. Glöm inte.
Behöver du hjälp - sök hjälp. Vill du må bra - tillåt dig att må bra. Du förtjänar det. Mår du dåligt - acceptera det. Det kommer inte vara för evigt. Det är en kort period av ditt liv. Ingenting är konstant. Är du rädd för att blotta dig för vänner - gör det bara. De kommer inte att döma dig. Snarare tacka dig för vilken fantastisk människa du är. Och att du vågar vara dig själv.
Livet är ganska så enkelt. Det här är ditt liv. Det är upp till dig vem du vill vara. Jag dömer dig inte. Säg bara ja.
Coloured
Stockholmssiluett
Djurgården
Black n white
In school
Reslutat av en dag i skolan när kameran hänger med. Observera att blombilderna är tagna mitt i centrala Stockholm. Lite otippat. Idag är jag nöjd.
Black and white i Vasaparken
Idag äter jag en tårtbit för dig
Jag tänker ofta på hur fort en människa kan försvinna. Men det är så himla sjukt att det SKA hända för att en människa ska förstå att man ska ta vara på de stunder man får tillsammans med de som betyder mycket. En människa kan försvinna på några sekunder och sedan är han stendöd. När någon tynar bort på 3 månader kan det kännas för andra som rätt lång tid, jag menar, på 3 månader hinner man med en hel del. Men som närstående är det som att hoppa i tiden. Från sjukdomsbeskedet till slutet. Man hinner inte med. Inte på något plan alls.
Idag är det exakt ett år sedan jag firade min morfars 80 års dag, lite mindre än 3 månader innan han somnade in. Bilden är tagen från hans dag och trots att han var så himla sjuk så syns det inte. Han ser lycklig ut. Glad. Stolt. Som han var och det är även så jag vill minnas honom. Idag äter jag en tårtbit för honom. På hans 81-års dag. Grattis på din dag finaste morfar. Jag saknar dig.
Idag är det exakt ett år sedan jag firade min morfars 80 års dag, lite mindre än 3 månader innan han somnade in. Bilden är tagen från hans dag och trots att han var så himla sjuk så syns det inte. Han ser lycklig ut. Glad. Stolt. Som han var och det är även så jag vill minnas honom. Idag äter jag en tårtbit för honom. På hans 81-års dag. Grattis på din dag finaste morfar. Jag saknar dig.
Sånt man sysslar med när man är klar med sina uppgifter och håller i en ritplatta för första gången
will we get out of this little hell
Fjollträsk
Världens längsta inlägg
Visst drömmer vi alla om att bara åka iväg någon gång. Innan jag åkte till Sydamerika var jag så trött på det mesta som Sverige hade att erbjuda. Allt jag ville var att åka bort ett tag, för att sedan komma hem och kanske..kanske..kaaaaanske uppskatta en sak mer. Destinationen var ett spännande beslut för mig, då jag först och främst skulle få spendera 5 veckor med min bästa vän. Men jag såg det även som en sjukt bra möjlighet att utmana mig själv. Inte vet jag, men jag tror inte det är så vanligt att en 20-årig brutta från Falun sätter sig på ett plan alldeles själv till Sydamerika med 2 mellanlandningar och ett flygplatsbyte i London. Det var lite som att hoppa fallskärm, utmana ödet.
Att äntligen landa i Paraguay var en mäktig känsla. Att kunna säga att; DETTA har jag gjort, ALLDELES själv. Och att mötas av sin bästa vän på flygplatsen efter 30h alldeles ensam och i brist på socialt umgänge, det var också en otroligt mäktig känsla. Visst, vi har levt loppan i den grekiska övärlden tillsammans. Men att mötas så långt ifrån allt annat, det var sjukt.
Jag hade egentligen ingen aning om vad för väder som väntade mig. Sydamerika för mig har ju alltid varit varmt. Otroligt varmt. Torsten hade sagt åt mig att det skulle vara kallt, typ 25 grader. Det var ju väldigt kallt. brr.. så kallt så att paraguanerna gick runt i inkamössor och dunjackor. Själva gick vi runt i bikini och blev kanske lite uttittade, men vi tittade ju lika mycket på dem.
Att äntligen landa i Paraguay var en mäktig känsla. Att kunna säga att; DETTA har jag gjort, ALLDELES själv. Och att mötas av sin bästa vän på flygplatsen efter 30h alldeles ensam och i brist på socialt umgänge, det var också en otroligt mäktig känsla. Visst, vi har levt loppan i den grekiska övärlden tillsammans. Men att mötas så långt ifrån allt annat, det var sjukt.
Jag hade egentligen ingen aning om vad för väder som väntade mig. Sydamerika för mig har ju alltid varit varmt. Otroligt varmt. Torsten hade sagt åt mig att det skulle vara kallt, typ 25 grader. Det var ju väldigt kallt. brr.. så kallt så att paraguanerna gick runt i inkamössor och dunjackor. Själva gick vi runt i bikini och blev kanske lite uttittade, men vi tittade ju lika mycket på dem.
Mentaliteten var sjukt annorlunda. Det är med vegetarism existerar inte. Eller den gör, men de vet inte vad den innebär. Ber man om en vegetarisk hamburgare på Mc'D får man bröd med ketchup och i bästa fall ett salladsblad.
Sedan är jag och Torsten ganska häftiga i käften och pratar om det mesta när vi kan och ingen fattar vad vi säger. I vissa fall blev det nästan farligt. Att kunna kommentera killens tår, som står 5cm ifrån oss, eller skratta åt tantens enorma finne. Nej men, vad som helst. man blir van. så van och tillslut glömmer man att det kan finnas de som förstår. Kul men farligt.
Jag råkade ut för två allergichocker under min resa, vilket resulterade i att jag blev inlagd några dagar innan jag skulle resa hem. Ingen visste egentligen varför jag var kvar så länge, inte ens läkarna själva. Jag fick mig i alla fall en saftig räkning vid min hemgång.
Det uppstod ju även en del kommunikationsproblem bland sjukhuspersonalen och mig då det enda jag kan säga på spanska är una cerveza grande por favor (en stor stark öl tack) och de enda de kunde säga på engelska var do you want to peek (do you want to pee), Men jag hade ju med mig min tolk (Torsten) så det var ju hur bra som helst. En gång hade läkaren precis varit in och pratat med mig och Torsten. När han hade gått skulle Torsten och hennes mamma gå iväg en sväng. Det gick ju bra, för ingen skulle väl komma in till mig på länge. 5 minuter senare knackar det på dörren och det ramlar in en fet medelålderns kvinnlig läkare med 2 läkarstudenter. de börjar såklart snacka med mig och jag förstår såklart ingenting. jag upprepar "no habla espanol" och de bara ler mot mig. det dröjer inte mer än 2 minuter till och hela salen kryllar av sjuksköterskor och gud vet vad. ni förstår, när man ska byta en dropppåse i paraguay måste man vara 67 stycken så där satt jag själv i min sjukhussäng, hög på mediciner, förvirrad och ja... fattade ingenting.
Det uppstod ju även en del kommunikationsproblem bland sjukhuspersonalen och mig då det enda jag kan säga på spanska är una cerveza grande por favor (en stor stark öl tack) och de enda de kunde säga på engelska var do you want to peek (do you want to pee), Men jag hade ju med mig min tolk (Torsten) så det var ju hur bra som helst. En gång hade läkaren precis varit in och pratat med mig och Torsten. När han hade gått skulle Torsten och hennes mamma gå iväg en sväng. Det gick ju bra, för ingen skulle väl komma in till mig på länge. 5 minuter senare knackar det på dörren och det ramlar in en fet medelålderns kvinnlig läkare med 2 läkarstudenter. de börjar såklart snacka med mig och jag förstår såklart ingenting. jag upprepar "no habla espanol" och de bara ler mot mig. det dröjer inte mer än 2 minuter till och hela salen kryllar av sjuksköterskor och gud vet vad. ni förstår, när man ska byta en dropppåse i paraguay måste man vara 67 stycken så där satt jag själv i min sjukhussäng, hög på mediciner, förvirrad och ja... fattade ingenting.
Det enda jag fick var dropp och massa sprutor och läkaren som skulle skriva ut mig kom inte på hela dagen. Efter 40h i ett paraguanskt baptistiskt sjukhusrum började jag och Torsten klättra på väggarna. Vi blev typ galna. Och där var jag stuck med min jävla droppställning. Fängslad. Till slut kom en annan läkare in i rummet, pratade med oss i tre sekunder sedan fick vi åka hem.
Men på 35 dagar hann vi med så himla mycket. Utöver sjukhusbesök och andra otrevlighetes hann vi ju med så mycket annat. Vi hamnade på en bondefest i Paraibuna utanför Sao Paulo. Levde livet i Rio. Hängde på Ipanemastranden hela dagarna.
Hemresan var väl mer eller mindra lyckad eller olyckad. Jag flög från Asuncion till Miami och skulle ha ca 5h på mig, vilket är gott om tid tänkte jag. 30 min innan planet ska landa ropar dom ut att det är storm på Miami international så vi kunde inte landa där, utan vi cirkulerade runt i luften ett tag innan de bestämde sig för att åka till andra sidan kusten, vilket tog ett tag. Klockan gick. Där fick vi sitta och vänta på landningsbanan i två timmar, då 7 andra plan skulle lyfta före oss. Jag hade missat mitt plan till London för längesen. Väl på flygplatsen gick jag och de 48778 andra som också hade missat sitt anslutningsflyg till info och där berättade hhon att nästa plan gick dagen efter på eftermiddagen, dock via berlin. så jag skulle få sova kvar på miami hilton. Alltså, jag drömde ju redan på ditvägen att få stanna i miami, men kanske inte på det här viset..
Well, väl framme på hotellet kommer jag in där med min backpackerrygga och två andra väskor, genomsvettig. Mjukisbyxor och hela köret. Folk går runt i aftonklänningar och jag får ett rum på 8 våningen. En svit med två dubbelsängar. Sweet.
Planet från Miami till Berlin var försenat två timmar så jag missade anslutningsflyget till sthlm. grattis till mig som vann 6h på världens tråkigaste flygplats. det sjukaste var att jag kände mig så hemma, fastän jag var så långt borta. att bara se en skog utanför flygplatsen, inandas europeisk luft. det var något speciellt med det. Och det bästa med allt var att det var svenskar överallt. Underbart.
Planet från Miami till Berlin var försenat två timmar så jag missade anslutningsflyget till sthlm. grattis till mig som vann 6h på världens tråkigaste flygplats. det sjukaste var att jag kände mig så hemma, fastän jag var så långt borta. att bara se en skog utanför flygplatsen, inandas europeisk luft. det var något speciellt med det. Och det bästa med allt var att det var svenskar överallt. Underbart.
Home sweet home.
Home sweet home.../bättre sent än aldrig
Det här med att hålla sig uppdaterad är inte min starkaste sida. Jag som trodde jag skulle ha all tid i världen under mina 35 dagar i Sydamerika men nu sitter jag här mer än 2 veckor efter hemkomsten och får inte fram en enda mening, förutom att jag hamnade på sjukhus två gånger och kom hem 2 dagar senare än tänkt.
Men jag har hunnit med så mycker mer än så. Alltifrån Foz do Iguacu och Sockertoppen, till en natt på Miami Hilton... helt spontanius liksom.
Jag är nog fortfarande där. Även om planet har landat så har inte jag landat. Har så mycket att berätta, bär på många solskenshistorier... men det tar vi en annan gång. Kan i alla fall bjussa på lite Sydamerikanska bilder. Just nu sitter jag och tycker synd om Sarisen som sitter i Paraguay med ynka 2 grader. Inte okej. Smakprov:
Southamerica
Tänk va, dä finns någe mer bortom dalarna. Tänk va jordän är stor.
Nä, ja ba skoja. Eller nej. Fast jo, det är sant. Men nu är jag äntligen i Sydamerika. I en annan del av världen. Ganska coolt ändå. Tre flygplatser, tre flygplan, flygplatsbyten, tre tåg och 30 timmar senare var jag framme. All by myself. Ganska stolt är jag allt. Det började dock krångla på Arlanda ca en timme innan check-in stängde. Då skulle jag tydligen ansöka om ett amerikanskt visum eftersom att jag skulle mellanlanda i Miami. Awesome. Det löste sig och efter det gick allt sjukt bra. Helt otroligt. När jag kom fram till Miami fick jag stå i en hejdundrans lång och svettig immigrants-kö på två timmar. Men det gick bra och jag blev godkänd. Det enda som var, det var att han tyckte jag såg svimfärdig ut så han bad mig hinka lite vatten. So I did. Nej men ärligt, jag var jättenervös, trött, svettig, uttorkad. Tur att han var så omtänksam.
Just nu är hjärnan är i något slags tillstånd. Typ. Den ligger några timmar före, vilket betyder att man redan börjar gäspa klockan 3 och går och lägger sig klockan 9. Det bor en pensionär i alla.
Det är fruktansvärt underbart här. Inte för varmt, inte för kallt. Typ alldeles lagom. Kontrasterna är stora gentemot Sverige. Allt är typ inmurat. Alltifrån skolor och hus till parker.
Idag var vi ute och gick i en park som heter Nu Guazu. Vi hittade ett kinesiskt tempel mitt i allt. I sydamerika, ganska ovanligt. Väldigt fint.
Well, jag lever och mår bra. Lever loppan och så vidare. Här kommer en drös instagrampicz tillsvidare..
Nä, ja ba skoja. Eller nej. Fast jo, det är sant. Men nu är jag äntligen i Sydamerika. I en annan del av världen. Ganska coolt ändå. Tre flygplatser, tre flygplan, flygplatsbyten, tre tåg och 30 timmar senare var jag framme. All by myself. Ganska stolt är jag allt. Det började dock krångla på Arlanda ca en timme innan check-in stängde. Då skulle jag tydligen ansöka om ett amerikanskt visum eftersom att jag skulle mellanlanda i Miami. Awesome. Det löste sig och efter det gick allt sjukt bra. Helt otroligt. När jag kom fram till Miami fick jag stå i en hejdundrans lång och svettig immigrants-kö på två timmar. Men det gick bra och jag blev godkänd. Det enda som var, det var att han tyckte jag såg svimfärdig ut så han bad mig hinka lite vatten. So I did. Nej men ärligt, jag var jättenervös, trött, svettig, uttorkad. Tur att han var så omtänksam.
Det är fruktansvärt underbart här. Inte för varmt, inte för kallt. Typ alldeles lagom. Kontrasterna är stora gentemot Sverige. Allt är typ inmurat. Alltifrån skolor och hus till parker.
Idag var vi ute och gick i en park som heter Nu Guazu. Vi hittade ett kinesiskt tempel mitt i allt. I sydamerika, ganska ovanligt. Väldigt fint.
Well, jag lever och mår bra. Lever loppan och så vidare. Här kommer en drös instagrampicz tillsvidare..
Eget läppbalsam
Att hålla sig uppdaterad är inte min starka sida. Jag drar till Sydamerika om lite mindre än en vecka så jag har så sjukt mycket att stå i. Fast ändå inte. Att packa känns lite för tidigt. Det jobbiga är nog den sjuka resfebern.
Mitt i all kaos kom jag fram till att jag skulle göra eget läppbalsam och tro det eller ej, men resultatet blev grymt och det bästa är att man vet vad som är i. Heelt utan parabener, paraffin, silikoner och allt som inte är bra för kroppen. Helt naturligt. Typ hur bra som helst!
Recept på det hittar ni här.
Mitt i all kaos kom jag fram till att jag skulle göra eget läppbalsam och tro det eller ej, men resultatet blev grymt och det bästa är att man vet vad som är i. Heelt utan parabener, paraffin, silikoner och allt som inte är bra för kroppen. Helt naturligt. Typ hur bra som helst!
Recept på det hittar ni här.
