Det här är ditt liv
Jag tycker att man borde göra det man älskar och göra det ofta. Utan tvivel och tvek. Vill du göra något - just do it. Bry dig inte om vad andra tycker, gör det bara. Vill du be om råd - just do it, men låt dig inte påverkas. Om du inte tycker om något du gör – förändra det. Till det bättre. Eller sämre. Nöj dig inte med något du inte är nöjd med. Det är aldrig för sent att förändra. Om du inte tycker om ditt jobb – sluta. Det är aldrig för sent. Och tid. Om du inte har gott om tid, sluta kolla på tv eller sluta gör det du inte tycker om. Om du letar efter ditt livs kärlek - sluta med det. Han eller hon kommer vänta på dig tills du börjar göra saker du älskar att göra. Sluta analysera ditt liv, alla känslor du har är värdefulla måste accepteras som de är. När du äter: uppskatta varje liten bit. Öppna ditt sinne, armar, och hjärta, till nya saker och människor. Vi är unika i våra olikheter. Fråga personerna bredvid vad deras passion är, och dela dina drömmar med dem.
Res ofta. Att gå vilse kommer hjälpa dig att hitta dig själv. Vissa möjligheter kommer bara en gång - fånga dem. Memorera. Ta vara på. Livet handlar om människorna du möter, och sakerna du skapar med dem. Så börja skapa. Livet är din dröm. Och din passion. Ta vara på det. Glöm inte.
Behöver du hjälp - sök hjälp. Vill du må bra - tillåt dig att må bra. Du förtjänar det. Mår du dåligt - acceptera det. Det kommer inte vara för evigt. Det är en kort period av ditt liv. Ingenting är konstant. Är du rädd för att blotta dig för vänner - gör det bara. De kommer inte att döma dig. Snarare tacka dig för vilken fantastisk människa du är. Och att du vågar vara dig själv.
Livet är ganska så enkelt. Det här är ditt liv. Det är upp till dig vem du vill vara. Jag dömer dig inte. Säg bara ja.
Idag äter jag en tårtbit för dig
Jag tänker ofta på hur fort en människa kan försvinna. Men det är så himla sjukt att det SKA hända för att en människa ska förstå att man ska ta vara på de stunder man får tillsammans med de som betyder mycket. En människa kan försvinna på några sekunder och sedan är han stendöd. När någon tynar bort på 3 månader kan det kännas för andra som rätt lång tid, jag menar, på 3 månader hinner man med en hel del. Men som närstående är det som att hoppa i tiden. Från sjukdomsbeskedet till slutet. Man hinner inte med. Inte på något plan alls.
Idag är det exakt ett år sedan jag firade min morfars 80 års dag, lite mindre än 3 månader innan han somnade in. Bilden är tagen från hans dag och trots att han var så himla sjuk så syns det inte. Han ser lycklig ut. Glad. Stolt. Som han var och det är även så jag vill minnas honom. Idag äter jag en tårtbit för honom. På hans 81-års dag. Grattis på din dag finaste morfar. Jag saknar dig.
Idag är det exakt ett år sedan jag firade min morfars 80 års dag, lite mindre än 3 månader innan han somnade in. Bilden är tagen från hans dag och trots att han var så himla sjuk så syns det inte. Han ser lycklig ut. Glad. Stolt. Som han var och det är även så jag vill minnas honom. Idag äter jag en tårtbit för honom. På hans 81-års dag. Grattis på din dag finaste morfar. Jag saknar dig.
Världens längsta inlägg
Visst drömmer vi alla om att bara åka iväg någon gång. Innan jag åkte till Sydamerika var jag så trött på det mesta som Sverige hade att erbjuda. Allt jag ville var att åka bort ett tag, för att sedan komma hem och kanske..kanske..kaaaaanske uppskatta en sak mer. Destinationen var ett spännande beslut för mig, då jag först och främst skulle få spendera 5 veckor med min bästa vän. Men jag såg det även som en sjukt bra möjlighet att utmana mig själv. Inte vet jag, men jag tror inte det är så vanligt att en 20-årig brutta från Falun sätter sig på ett plan alldeles själv till Sydamerika med 2 mellanlandningar och ett flygplatsbyte i London. Det var lite som att hoppa fallskärm, utmana ödet.
Att äntligen landa i Paraguay var en mäktig känsla. Att kunna säga att; DETTA har jag gjort, ALLDELES själv. Och att mötas av sin bästa vän på flygplatsen efter 30h alldeles ensam och i brist på socialt umgänge, det var också en otroligt mäktig känsla. Visst, vi har levt loppan i den grekiska övärlden tillsammans. Men att mötas så långt ifrån allt annat, det var sjukt.
Jag hade egentligen ingen aning om vad för väder som väntade mig. Sydamerika för mig har ju alltid varit varmt. Otroligt varmt. Torsten hade sagt åt mig att det skulle vara kallt, typ 25 grader. Det var ju väldigt kallt. brr.. så kallt så att paraguanerna gick runt i inkamössor och dunjackor. Själva gick vi runt i bikini och blev kanske lite uttittade, men vi tittade ju lika mycket på dem.
Att äntligen landa i Paraguay var en mäktig känsla. Att kunna säga att; DETTA har jag gjort, ALLDELES själv. Och att mötas av sin bästa vän på flygplatsen efter 30h alldeles ensam och i brist på socialt umgänge, det var också en otroligt mäktig känsla. Visst, vi har levt loppan i den grekiska övärlden tillsammans. Men att mötas så långt ifrån allt annat, det var sjukt.
Jag hade egentligen ingen aning om vad för väder som väntade mig. Sydamerika för mig har ju alltid varit varmt. Otroligt varmt. Torsten hade sagt åt mig att det skulle vara kallt, typ 25 grader. Det var ju väldigt kallt. brr.. så kallt så att paraguanerna gick runt i inkamössor och dunjackor. Själva gick vi runt i bikini och blev kanske lite uttittade, men vi tittade ju lika mycket på dem.
Mentaliteten var sjukt annorlunda. Det är med vegetarism existerar inte. Eller den gör, men de vet inte vad den innebär. Ber man om en vegetarisk hamburgare på Mc'D får man bröd med ketchup och i bästa fall ett salladsblad.
Sedan är jag och Torsten ganska häftiga i käften och pratar om det mesta när vi kan och ingen fattar vad vi säger. I vissa fall blev det nästan farligt. Att kunna kommentera killens tår, som står 5cm ifrån oss, eller skratta åt tantens enorma finne. Nej men, vad som helst. man blir van. så van och tillslut glömmer man att det kan finnas de som förstår. Kul men farligt.
Jag råkade ut för två allergichocker under min resa, vilket resulterade i att jag blev inlagd några dagar innan jag skulle resa hem. Ingen visste egentligen varför jag var kvar så länge, inte ens läkarna själva. Jag fick mig i alla fall en saftig räkning vid min hemgång.
Det uppstod ju även en del kommunikationsproblem bland sjukhuspersonalen och mig då det enda jag kan säga på spanska är una cerveza grande por favor (en stor stark öl tack) och de enda de kunde säga på engelska var do you want to peek (do you want to pee), Men jag hade ju med mig min tolk (Torsten) så det var ju hur bra som helst. En gång hade läkaren precis varit in och pratat med mig och Torsten. När han hade gått skulle Torsten och hennes mamma gå iväg en sväng. Det gick ju bra, för ingen skulle väl komma in till mig på länge. 5 minuter senare knackar det på dörren och det ramlar in en fet medelålderns kvinnlig läkare med 2 läkarstudenter. de börjar såklart snacka med mig och jag förstår såklart ingenting. jag upprepar "no habla espanol" och de bara ler mot mig. det dröjer inte mer än 2 minuter till och hela salen kryllar av sjuksköterskor och gud vet vad. ni förstår, när man ska byta en dropppåse i paraguay måste man vara 67 stycken så där satt jag själv i min sjukhussäng, hög på mediciner, förvirrad och ja... fattade ingenting.
Det uppstod ju även en del kommunikationsproblem bland sjukhuspersonalen och mig då det enda jag kan säga på spanska är una cerveza grande por favor (en stor stark öl tack) och de enda de kunde säga på engelska var do you want to peek (do you want to pee), Men jag hade ju med mig min tolk (Torsten) så det var ju hur bra som helst. En gång hade läkaren precis varit in och pratat med mig och Torsten. När han hade gått skulle Torsten och hennes mamma gå iväg en sväng. Det gick ju bra, för ingen skulle väl komma in till mig på länge. 5 minuter senare knackar det på dörren och det ramlar in en fet medelålderns kvinnlig läkare med 2 läkarstudenter. de börjar såklart snacka med mig och jag förstår såklart ingenting. jag upprepar "no habla espanol" och de bara ler mot mig. det dröjer inte mer än 2 minuter till och hela salen kryllar av sjuksköterskor och gud vet vad. ni förstår, när man ska byta en dropppåse i paraguay måste man vara 67 stycken så där satt jag själv i min sjukhussäng, hög på mediciner, förvirrad och ja... fattade ingenting.
Det enda jag fick var dropp och massa sprutor och läkaren som skulle skriva ut mig kom inte på hela dagen. Efter 40h i ett paraguanskt baptistiskt sjukhusrum började jag och Torsten klättra på väggarna. Vi blev typ galna. Och där var jag stuck med min jävla droppställning. Fängslad. Till slut kom en annan läkare in i rummet, pratade med oss i tre sekunder sedan fick vi åka hem.
Men på 35 dagar hann vi med så himla mycket. Utöver sjukhusbesök och andra otrevlighetes hann vi ju med så mycket annat. Vi hamnade på en bondefest i Paraibuna utanför Sao Paulo. Levde livet i Rio. Hängde på Ipanemastranden hela dagarna.
Hemresan var väl mer eller mindra lyckad eller olyckad. Jag flög från Asuncion till Miami och skulle ha ca 5h på mig, vilket är gott om tid tänkte jag. 30 min innan planet ska landa ropar dom ut att det är storm på Miami international så vi kunde inte landa där, utan vi cirkulerade runt i luften ett tag innan de bestämde sig för att åka till andra sidan kusten, vilket tog ett tag. Klockan gick. Där fick vi sitta och vänta på landningsbanan i två timmar, då 7 andra plan skulle lyfta före oss. Jag hade missat mitt plan till London för längesen. Väl på flygplatsen gick jag och de 48778 andra som också hade missat sitt anslutningsflyg till info och där berättade hhon att nästa plan gick dagen efter på eftermiddagen, dock via berlin. så jag skulle få sova kvar på miami hilton. Alltså, jag drömde ju redan på ditvägen att få stanna i miami, men kanske inte på det här viset..
Well, väl framme på hotellet kommer jag in där med min backpackerrygga och två andra väskor, genomsvettig. Mjukisbyxor och hela köret. Folk går runt i aftonklänningar och jag får ett rum på 8 våningen. En svit med två dubbelsängar. Sweet.
Planet från Miami till Berlin var försenat två timmar så jag missade anslutningsflyget till sthlm. grattis till mig som vann 6h på världens tråkigaste flygplats. det sjukaste var att jag kände mig så hemma, fastän jag var så långt borta. att bara se en skog utanför flygplatsen, inandas europeisk luft. det var något speciellt med det. Och det bästa med allt var att det var svenskar överallt. Underbart.
Planet från Miami till Berlin var försenat två timmar så jag missade anslutningsflyget till sthlm. grattis till mig som vann 6h på världens tråkigaste flygplats. det sjukaste var att jag kände mig så hemma, fastän jag var så långt borta. att bara se en skog utanför flygplatsen, inandas europeisk luft. det var något speciellt med det. Och det bästa med allt var att det var svenskar överallt. Underbart.
Home sweet home.
Carolina Wallin Perez
Carolina Wallin Perez upptäckte jag för några år sedan när hon släppte sitt coveralbum på några av Kents låtar, Det är väl kanske ingen nyhet för de som känner mig, men jag är ju lite av en Kent-nörd, så det albumet är något jag knarkat rätt mycket. Hela albumet är helt fantastiskt, men jag tycker att hon gör Utan dina andetag och 747 magiskt bra. De är bland de två bästa kentlåtarna som någonsin har gjorts, men trots detta gör hon de varken bättre eller sämre än orginalen.
Kentlåtar har alltid berört mig så djupt, fast på ett bra sätt. För er som lyssnar på eller har hört Kent någon gång vet ju att låtarna är rätt djupa och kan verka lite deprimerande och att man borde bli mer deprimerad när man lyssnar på dem. Men för mig är det tvärtom. Jag blir typ glad. Det finns så himla mycket minnen som förknippas med musiken. Kent förknippar jag med festival och festival förknippar jag med glädje och sommar, sånt som gör en glad liksom. Jävligt långsökt förklaring, men det är så det är. Kent är motsatsen till depression.
Kentlåtar har alltid berört mig så djupt, fast på ett bra sätt. För er som lyssnar på eller har hört Kent någon gång vet ju att låtarna är rätt djupa och kan verka lite deprimerande och att man borde bli mer deprimerad när man lyssnar på dem. Men för mig är det tvärtom. Jag blir typ glad. Det finns så himla mycket minnen som förknippas med musiken. Kent förknippar jag med festival och festival förknippar jag med glädje och sommar, sånt som gör en glad liksom. Jävligt långsökt förklaring, men det är så det är. Kent är motsatsen till depression.
Well, åter till Carolina Wallin Perez: av någon random anledning trillade jag in på hennes sida på Spotify och såg att hon hade släppt ett nytt album, för typ ett år sedan. Men ändå, bättre sent än aldrig? Jävlar i min låda.. hon är ju faktiskt riktigt bra.
Top 3:
när bilder kan ta dig tillbaka
Vissa bilder kan verkligen väcka liv i ens tankar. Det kan vara alltifrån fina människor eller... jordgubbar? Endast fantasin sätter dina gränser. Men i det här fallet syftar jag speciellt på resor och platser. Platser som kanske inte är så särskilt speciella, men som har blivit speciell på grund av att du har upplevt platsen tillsammans med någon som du tycker om. Men det kan också vara ställen som är väldigt speciella och alltid kommer vara det.
Jag kan fortfarande orientera mig bland de magiska gränderna på Naxos som vi orienterade oss runt i om kvällarna. Vi tappade bort oss. Gick vilse. Men det gjorde inget. Vi hade all tid i världen. Jag kan fortfarande se berget framför mig som vi försökte ta oss till i flera dagar för att se solen gå ner, men som vi missade. Jag kan fortfarande se utsikten, från den dagen vi äntligen tog oss upp till det där jävla (ursäkta) berget, och fick ta del av den underbara utsikten och solnedgången.
Restaurangen på Paros där vi satt i flera timmar och iaktog allt som hände. Båtar seglade förbi, barn lekte vid klipporna, havsdoften som svalkade mot näsan. Folk kom och gick. Allt var så levande, men ändå låg det ett slags lugn över platsen. Det var så fridfullt trots all liv och rörelse.
Kyrkan vi besökte. Allt var så intensivt utanför, men bara för 5 minuter fick vi känna lugnet i den lilla ortodoxa kyrkan i hamnen.
Jag minns när vi satt ute på verandan på Antiparos och drack absolut vodka under solens sista timmar och försökte skära upp en mango utan framgångar. Men det gjorde inget.
Vår långa färd till Fjärilsdalen. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Vi gick. Och gick. Och gick. Inte en fjäril så långt ögat kan nå. Det enda som syntes till var glittrande hav och lukt av grekiska getter. En tur på hästryggen upp i dalen. Det var magiskt. Det var kväll, men ändå värmde solen våra bara ryggar. Killen vi liftade tillbaka med. Du trodde du vi skulle dö, jag tänkte tänkte inte ens tanken.
Festivalen som fyllde en hel nergången grekisk stad. Greker kom från närr och fjärran för att fira denna stora högtid.. och där var vi. Det var vår sista natt. Fyverkerier, soldater, grekiska präster, paradtåg, fest, våfflor.
Jag älskar känlsan av semester och frihet. Vad som helst kan skita sig, saker kan gå fel... men man bryr sig inte. Tänk om den känslan kunde bestå till när man återvänder till verkligheten, vad enkelt allt skulle vara då.
Nostalgiångest
Att lyfta sina vingar och flyga iväg är något vi alla måste göra någon gång i livet. För ett tag sedan var det ganska långt borta i min värld. Jag stod mellan hallen och dörrkarmen ut till den store vilda världen men jag vände klacken och gick in igen. Jag var inte redo. Inte någonstans. Att mista en nära familjemedlem och inte veta vad man vill med sitt liv tar hårt på hela kroppen. Men som den gamla klyschan lyder så läker tiden alla sår och nu är det dags snart, och det är så fruktansvärt läskigt. Min hjärna svämmar över av konstiga nostalgi-ångest tankar.
Jag är född och uppvuxen i Falun, vilket är en sjukt liten stad, men tillräckligt stort för att utmärka sig på Sverigekartan. Jag har alltid bott i samma hus och nästan alltid i samma rum... tills för 2 år sedan. Då flyttade jag till rummet mitt emot. Bara det var jobbigt. Allt blev så fel. Varje morgon i flera veckor undrade jag vart jag var när jag vaknade. Egentligen vet jag inte vad som är jobbigt. Men jag tror det mest är allt som har funnits, finns och har hänt i detta hus, inte det som är.
Jag minns så väl när jag, min bror och kusin sprang runt och lekte tjuv och polis i mormor och morfars område.
Jag minns så väl alla jular hos mormor och morfar. Det är nog just den delen som är den starkaste delen. Att först skiljas från en av två personer som har betytt väldigt mycket för mig i alla år och sedan även skiljas med allt som följer med dem. Det bästa är att allt finns kvar...men inte för evigt!
Ibland kan jag gå långa promenader, bara för att få ta del av den där känslan igen. Känslan att det har hänt något där, som har betytt något för min uppväxt.
Ja, jag är jävligt nostalgisk av mig, det måste jag gå medge. Men vad fan, jag är 20 år, och jag har en hel värld som väntar på mig där ute. Notis till mig själv: go out there and do something remarkable.
