Jag tänker ofta på hur fort en människa kan försvinna. Men det är så himla sjukt att det SKA hända för att en människa ska förstå att man ska ta vara på de stunder man får tillsammans med de som betyder mycket. En människa kan försvinna på några sekunder och sedan är han stendöd. När någon tynar bort på 3 månader kan det kännas för andra som rätt lång tid, jag menar, på 3 månader hinner man med en hel del. Men som närstående är det som att hoppa i tiden. Från sjukdomsbeskedet till slutet. Man hinner inte med. Inte på något plan alls.

Idag är det exakt ett år sedan jag firade min morfars 80 års dag, lite mindre än 3 månader innan han somnade in. Bilden är tagen från hans dag och trots att han var så himla sjuk så syns det inte. Han ser lycklig ut. Glad. Stolt. Som han var och det är även så jag vill minnas honom. Idag äter jag en tårtbit för honom. På hans 81-års dag. Grattis på din dag finaste morfar. Jag saknar dig.