Eget läppbalsam
Att hålla sig uppdaterad är inte min starka sida. Jag drar till Sydamerika om lite mindre än en vecka så jag har så sjukt mycket att stå i. Fast ändå inte. Att packa känns lite för tidigt. Det jobbiga är nog den sjuka resfebern.
Mitt i all kaos kom jag fram till att jag skulle göra eget läppbalsam och tro det eller ej, men resultatet blev grymt och det bästa är att man vet vad som är i. Heelt utan parabener, paraffin, silikoner och allt som inte är bra för kroppen. Helt naturligt. Typ hur bra som helst!
Recept på det hittar ni här.
Mitt i all kaos kom jag fram till att jag skulle göra eget läppbalsam och tro det eller ej, men resultatet blev grymt och det bästa är att man vet vad som är i. Heelt utan parabener, paraffin, silikoner och allt som inte är bra för kroppen. Helt naturligt. Typ hur bra som helst!
Recept på det hittar ni här.
jag följder dina gnistor under tunga moln
Mina favoriter.
än fanns det tusentals tårar kvar och de var dina att ge vem som helst
In dreams and in love anything is possible
Nothing worth having comes easy
Blue Valentin
Igår såg jag världens bästa film. Jag är rätt efter och kräsen gällande filmer. Det mesta handlar om att jag inte är uppmärksam, men det handlar även om att jag hatar när det finns en viss hyperi kring en film eller en serie och det resulterar i att man flera år efter kommer på att man inte har sett filmen eller serien än. Men igår såg jag i alla fall Blue Valentin.. med Ryan Gosling... såklart...den snyggingen! Damn, se den om ni inte har sett den! Fin film.
Mumford and sons
Åh, jag har bokat in världens bästa grej. Det är så fantastiskt. Den 5 maj flyger jag till min bästa vän Sara som bor i Paraguay för tillfället. Har varit helt exhalterad sedan jag bokade resan igår. Vill att det ska vara snart.. men vänta... det ÄR ju snart. Det är inte ens tre veckor dit. Känner mig lite galen, men livet är för kort för att inte göra spontana saker ibland. Så jag har en hel del att stå i de kommande två veckorna. Måste hinna vaccinera mig och boka tåg och sånt som hör till. Jag tror jag har resfeber.
Well, kikade på Mumford and Sons-konserten som sändes på SVT för några dagar sedan. Gud. Vad. Underbart. Jag drömmer mig tillbaka till Peace 2012 och deras konsert. Fantastico! Här får ni också njuta:
Well, kikade på Mumford and Sons-konserten som sändes på SVT för några dagar sedan. Gud. Vad. Underbart. Jag drömmer mig tillbaka till Peace 2012 och deras konsert. Fantastico! Här får ni också njuta:
Carolina Wallin Perez
Carolina Wallin Perez upptäckte jag för några år sedan när hon släppte sitt coveralbum på några av Kents låtar, Det är väl kanske ingen nyhet för de som känner mig, men jag är ju lite av en Kent-nörd, så det albumet är något jag knarkat rätt mycket. Hela albumet är helt fantastiskt, men jag tycker att hon gör Utan dina andetag och 747 magiskt bra. De är bland de två bästa kentlåtarna som någonsin har gjorts, men trots detta gör hon de varken bättre eller sämre än orginalen.
Kentlåtar har alltid berört mig så djupt, fast på ett bra sätt. För er som lyssnar på eller har hört Kent någon gång vet ju att låtarna är rätt djupa och kan verka lite deprimerande och att man borde bli mer deprimerad när man lyssnar på dem. Men för mig är det tvärtom. Jag blir typ glad. Det finns så himla mycket minnen som förknippas med musiken. Kent förknippar jag med festival och festival förknippar jag med glädje och sommar, sånt som gör en glad liksom. Jävligt långsökt förklaring, men det är så det är. Kent är motsatsen till depression.
Kentlåtar har alltid berört mig så djupt, fast på ett bra sätt. För er som lyssnar på eller har hört Kent någon gång vet ju att låtarna är rätt djupa och kan verka lite deprimerande och att man borde bli mer deprimerad när man lyssnar på dem. Men för mig är det tvärtom. Jag blir typ glad. Det finns så himla mycket minnen som förknippas med musiken. Kent förknippar jag med festival och festival förknippar jag med glädje och sommar, sånt som gör en glad liksom. Jävligt långsökt förklaring, men det är så det är. Kent är motsatsen till depression.
Well, åter till Carolina Wallin Perez: av någon random anledning trillade jag in på hennes sida på Spotify och såg att hon hade släppt ett nytt album, för typ ett år sedan. Men ändå, bättre sent än aldrig? Jävlar i min låda.. hon är ju faktiskt riktigt bra.
Top 3:
Selfportrait no.2
When Lellah-is-blue turned twenty
En fin vän fyllde år för typ 2 veckor sedan. Jag lovade ju att lägga upp några bilder, fast på ansiktsboken. Men nu hamnade de på bloggen istället. Så ja.. vad säger man? Bättre sent än aldrig?
Födelsedagsbarnet.
Födelsedagsbarnet.
Världens finaste och blåaste tårta.
Selfportrait
Dreamcatcher
Ibland händer det att man försvinner lite. Igår försvann jag från Falun och begav mig till Stockholm för viktigheter. Otroligt givande och spännande dag all alone. Men nu är jag back on track igen. Saker och ting börjar reda upp sig, det är så himla skönt. Min sommar är dessutom räddad!
Drömfångare kan vara det finaste som finns. I alla fall bland det finaste. Den stora drömfångaren har jag haft ett tag. I förrgår var jag in i en liten affär i Falun och hittade den pyttelilla. Så söta tillsammans.
Drömfångare kan vara det finaste som finns. I alla fall bland det finaste. Den stora drömfångaren har jag haft ett tag. I förrgår var jag in i en liten affär i Falun och hittade den pyttelilla. Så söta tillsammans.
Bokeh in Falun
Vacker vän
Photodoor
Hjärtbokeh
Touch of Firenze
när bilder kan ta dig tillbaka
Vissa bilder kan verkligen väcka liv i ens tankar. Det kan vara alltifrån fina människor eller... jordgubbar? Endast fantasin sätter dina gränser. Men i det här fallet syftar jag speciellt på resor och platser. Platser som kanske inte är så särskilt speciella, men som har blivit speciell på grund av att du har upplevt platsen tillsammans med någon som du tycker om. Men det kan också vara ställen som är väldigt speciella och alltid kommer vara det.
Jag kan fortfarande orientera mig bland de magiska gränderna på Naxos som vi orienterade oss runt i om kvällarna. Vi tappade bort oss. Gick vilse. Men det gjorde inget. Vi hade all tid i världen. Jag kan fortfarande se berget framför mig som vi försökte ta oss till i flera dagar för att se solen gå ner, men som vi missade. Jag kan fortfarande se utsikten, från den dagen vi äntligen tog oss upp till det där jävla (ursäkta) berget, och fick ta del av den underbara utsikten och solnedgången.
Restaurangen på Paros där vi satt i flera timmar och iaktog allt som hände. Båtar seglade förbi, barn lekte vid klipporna, havsdoften som svalkade mot näsan. Folk kom och gick. Allt var så levande, men ändå låg det ett slags lugn över platsen. Det var så fridfullt trots all liv och rörelse.
Kyrkan vi besökte. Allt var så intensivt utanför, men bara för 5 minuter fick vi känna lugnet i den lilla ortodoxa kyrkan i hamnen.
Jag minns när vi satt ute på verandan på Antiparos och drack absolut vodka under solens sista timmar och försökte skära upp en mango utan framgångar. Men det gjorde inget.
Vår långa färd till Fjärilsdalen. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Vi gick. Och gick. Och gick. Inte en fjäril så långt ögat kan nå. Det enda som syntes till var glittrande hav och lukt av grekiska getter. En tur på hästryggen upp i dalen. Det var magiskt. Det var kväll, men ändå värmde solen våra bara ryggar. Killen vi liftade tillbaka med. Du trodde du vi skulle dö, jag tänkte tänkte inte ens tanken.
Festivalen som fyllde en hel nergången grekisk stad. Greker kom från närr och fjärran för att fira denna stora högtid.. och där var vi. Det var vår sista natt. Fyverkerier, soldater, grekiska präster, paradtåg, fest, våfflor.
Jag älskar känlsan av semester och frihet. Vad som helst kan skita sig, saker kan gå fel... men man bryr sig inte. Tänk om den känslan kunde bestå till när man återvänder till verkligheten, vad enkelt allt skulle vara då.
illustration på en padda
touch of balticum
Melanie Wehbe
Innan jag ber och lyssna på covern underns måste jag bara stryka under att NEJ (för guds skull), jag lyssnr inte på Justin Bieber. (Nej). Men fan vilken fin cover! Enjoy bitches!
Nostalgiångest
Att lyfta sina vingar och flyga iväg är något vi alla måste göra någon gång i livet. För ett tag sedan var det ganska långt borta i min värld. Jag stod mellan hallen och dörrkarmen ut till den store vilda världen men jag vände klacken och gick in igen. Jag var inte redo. Inte någonstans. Att mista en nära familjemedlem och inte veta vad man vill med sitt liv tar hårt på hela kroppen. Men som den gamla klyschan lyder så läker tiden alla sår och nu är det dags snart, och det är så fruktansvärt läskigt. Min hjärna svämmar över av konstiga nostalgi-ångest tankar.
Jag är född och uppvuxen i Falun, vilket är en sjukt liten stad, men tillräckligt stort för att utmärka sig på Sverigekartan. Jag har alltid bott i samma hus och nästan alltid i samma rum... tills för 2 år sedan. Då flyttade jag till rummet mitt emot. Bara det var jobbigt. Allt blev så fel. Varje morgon i flera veckor undrade jag vart jag var när jag vaknade. Egentligen vet jag inte vad som är jobbigt. Men jag tror det mest är allt som har funnits, finns och har hänt i detta hus, inte det som är.
Jag minns så väl när jag, min bror och kusin sprang runt och lekte tjuv och polis i mormor och morfars område.
Jag minns så väl alla jular hos mormor och morfar. Det är nog just den delen som är den starkaste delen. Att först skiljas från en av två personer som har betytt väldigt mycket för mig i alla år och sedan även skiljas med allt som följer med dem. Det bästa är att allt finns kvar...men inte för evigt!
Ibland kan jag gå långa promenader, bara för att få ta del av den där känslan igen. Känslan att det har hänt något där, som har betytt något för min uppväxt.
Ja, jag är jävligt nostalgisk av mig, det måste jag gå medge. Men vad fan, jag är 20 år, och jag har en hel värld som väntar på mig där ute. Notis till mig själv: go out there and do something remarkable.
